WALTER SCOTT
uppträtt med flera muntliga anföranden, som vittnade om insikter, frimodighet och ett sunt omdöme, och han var allmänt omtalad som en renlärig och tillika vältalig predikant.
Detta var alltsammans mycket tillfredsställande för sir George Staunton, vars stolthet det kränkt, att hans hustrus syster skulle vara gift med en obetydlig person. Han började nu tvärtom anse förbindelsen mycket bättre än han väntat, så att, ifall det till följd av hans sons återfinnande skulle varda nödvändigt att erkänna släktskapen, det skulle låta rätt bra att lady Staunton hade en syster, som i familjens avsigkomna belägenhet gift sig med en skotsk prästman, vilken stod i högt anseende bland sina landsmän såsom en bland kyrkans pelare.
Det var dessa känslor, som föranledde sir George Staunton att, då sällskapet åtskildes, under föregivande av att önska erhålla några närmare upplysningar om den skotska kyrkoförfattningen, bedja mr Butler följa sig hem till sin boning vid Lawnmarket och dricka en kopp kaffe. Butler antog hans inbjudning med villkor, att sir George tillät honom att i förbigående titta in i en väns hus, där han bodde, och bedja familjen ursäkta, att han ej kom och drack te med den. De gingo uppför High Street och veko av inåt the Krames, varvid de gingo förbi fattigbössan, som man ditsatt för att erinra dem, som voro i frihet, om de stackars fångarnas olyckliga belägenhet. Sir George stannade ett ögonblick vid den, och påföljande dagen fanns en tjugupundsnot i detta förvaringsrum för de skärvar, som utdelas av den allmänna barmhärtigheten.
Då han åter upphann Butler, såg han denne försjunken i djupa tankar, med ögonen riktade på ingångsporten till the Tolbooth.
— Det tycks vara en bra stark port, sade sir George för att säga någonting.
— Ja, det är den även, sir, sade Butler, i det han vände sig om och började gå vidare, men det har en gång varit min olycka att bevittna den vara mycket för svag.
Som han i detsamma kom att kasta ögonen på sin följe-
634
