WALTER SCOTT
i våra nya babyloniska tungomål genom prepositioner — ni medger väl det, förmodar jag, mr Saddletree?
— Jag vet inte, om jag gör det eller ej — ad advisandum, vet ni ju — ingen bör förhasta sig med några medgivanden, vare sig i fråga om lag eller faktum, sade Saddletree, seende ut eller låtsande se ut som om han förstod vad som sades.
— Och dativus kasus — fortfor Butler.
— Jag vet tämligen bra, vad dativus är för en karl, sade Saddletree.
— Dativus kasus, återtog grammatikern, är den vari någonting angives eller antydes såsom uteslutande tillhörande en person eller sak; ni kan väl inte förneka det, vill jag hoppas?
— Men jag vill inte heller medge det, sade Saddletree.
— Nå, för fan, vad anser ni då nominativus och dativus kasus för? sade Butler häftigt, i det han i hettan lät förleda sig att avvika från sitt vanliga städade uttryckssätt.
— Jag skall säga er det vid tillfälle, mr Butler, sade Saddletree med en mycket förnumstig min, jag skall bestämma någon dag för att besvara varje punkt av ert utlåtande, och då skall jag ha er att medgiva eller neka, allt som det faller sig.
— Se så, mr Saddletree, sade hans hustru, låt det nu vara slut med utlåtanden och medgivanden och lämna dylikt åt dem, som äro betalda därför — de passa lika litet för sådana som vi, som en halvsadel passar för en dragoxe.
— Åhå! sade mr Butler, optat ephippia bos piger,[1] ingenting nytt under solen — men det var i alla fall rätt bra träffat av mrs Saddletree.
— Och det skulle mycket bättre anstå er, mr Saddletree, fortfor hans äkta hälft, eftersom ni påstår er vara så slängd i lagen, att försöka, om ni kan göra någonting för Effie Deans, stackars barn, som kall, hungrig och
- ↑ Tröga oxen en sadel vill ha (d. v. s. ingen är nöjd med sin lott).
56
