på den julianska kalenderns 13, 14 och 15 oktober. De tre dygnen räknades, antar Lithberg, av gammalt. Närmare fixerade man icke detta datum. Denna uppfattning får stöd i Håkan Godes saga, kap. 15, där det i avseende på midvintern nämnes, att den firades i tre nätter. Så lång har festperioden sannolikt varit även för de blot, som enligt samma källa firades vid vinterns början och slut.
Vad nu sistnämnda datum beträffar, finna vi det i en utbredd och gammal tradition fixerat till 14 april, Tiburtius,[1] ett tidsmärke, som måste anses gammalt och samnordiskt.
Det år, som räknat vinter från mitten av okt. till mitten av april, kan icke ha midvinter annat än mitten av januari.
Den 13 januari har också, enligt Finn Magnusson, ännu på 1800-talet av Norges bönder betecknats som midvinter.[1] Något avvikande härifrån är R. Keysers[2] uppgift: »Den anden store Offerfest holdtes ved Midvinters Tid (miðr vetr) d. e. ved Begyndelsen af de Gamles Thorremaaned, eller efter vor Regning i Midten af Januar, i hvilken Maaned Nordmændene endnu kalde den 12:te Mitvet.»[3]
Variationen mellan Magnussons och Keysers uppgifter torde kunna få en förklaring genom ett närmare studium av detaljerna i den norska traditionella årstidsberäkningen. I realiteten betyder denna variation rätt litet, då det här dels är fråga om ett konventionellt fastlåsande av gamla, efter helt andra grunder än den julianska kalenderns bestämda data, dels också, som ovan visats, om en tredagarsperiod, inom vilken traditionen kan fästa sig vid början eller mitten likaväl som vid slutet. Faktiskt visa flera norska primstavar ett märke, som sträcker sig från 11—13 januari. Det är en häst, som med fram- och bakbenen omsluter detta spatium, varvid
- ↑ 1,0 1,1 Brate, o. anf. arb. sid. 26.
- ↑ R. Keyser, Samlede Afhandlinger. Kristiania 1868, sid. 334.
- ↑ I Bergens Museums Aarbog 1903 N:o 5, Bidrag til tydning av primstaven, har Kr. Visted i korthet påpekat, att tjugondagen är »dagen for den hedenske jul» och anser det »ikke udelokket» att dryckeshornet på primstavar på denna dag betecknar julens avslutning, då det alltid förekommer på sådana stavar som ha dryckeshorn på jul. I samma uppsats vill Visted bevisa, att dryckeshornet på jul är uppkommet ur ett lindat Kristusbarn, som småningom förändrats. Hans bevisföring är ingalunda övertygande. Tydliga horn förekomma på våra älsta runstavar, men barnbilder måste, om de ens finnas, vara ytterst sällsynta.
