Sida:Midvinter och tjugondag – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
56
ERNST KLEIN.

dock 13 januari dessutom får sitt eget tecken, t. ex. ett tvärstreck över hela det för märkena avsedda områdets bredd, ett typiskt slutmärke.[1]

För Sveriges vidkommande har Hammarstedt vid sökandet efter en äldre årsindelning, överensstämmande med den av Tacitus som kontinentalgermansk omnämnda tredelningen, hypotetiskt kommit till 10 februari som datum för midvintern. Detta berör emellertid icke föreliggande undersökning, som helt begränsas till det tvådelade år, av vilket vi hava spår från hedendomens sista tid i Norden och som Hammarstedt själv betecknar som »allmänt känt av den svenska allmogem.[2] Vid sina efterforskningar angående den säkerligen till midvintern knutna traditionen om, när björnen sovit sin halva vintersömn och vänder sig i idet,[3] har Hammarstedt granskat 8 uppgifter. Av dessa peka två direkt på tjugondagen, och ytterligare två anser Hammarstedt ha av kyrkokalendariska skäl flyttats från detta datum, på vilket de ursprungligen gå tillbaka.[4]

Rimbeglas sammanställning av det isländska kalendariet med den julianska tidräkningen sätter det isländska midvinterdatum mellan 9 och 15 januari. Något annat litterärt belägg äga vi mig veterligen ej från gammal tid för den hedniska midvinterns närmare datering. Närmast kommer Thietmars av Merseburg kända uttalande om den stora danska offerfesten i Leire, som hölls »POST HOC TEMPUS QUO NOS THEOPHANIAM DOMINI CELEBRAMUS», d. v. s. efter 6 januari. Förutsatt att danskarna på denna tid räknade midvinter efter samma princip som de nordligare stamfränderna, och att offerfesten var ett midvinterblot, bör

  1. ↑ Samma märke finnes som julslut 7/1 på en runstav, som avbildas i Worms Fasti Danici, Hafniæ 1643, sid. 119. — I avseende på primstavarnas tecken se också O. Riste, Primstaven, Syn og Segn 1916.
  2. ↑ N. E. Hammarstedt, När vänder björnen sig i idet? Fataburen 1915, s. 227 o. f.
  3. ↑ Ibid.
  4. ↑ I Setesdalen i Norge ansågs björnen vända sig på nyårsdagen, vilket gav anledning till en särskild ceremoni, kokande och utbärande av »Bassegrauten». Norske Bygder I: Setesdalen, Kristiania 1921, sid. 222. — 1 januari synes mig lätteligen ha kunnat träda i stället för 1 Thorre. Januari har ju själv blivit Thormånad. Men 1 Thorre är, enligt Keyser, 12 januari, ett av de varierande midvinterdata!
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Midvinter_och_tjugondag_–_Fataburen_Kulturhistorisk_tidskrift.djvu/13&oldid=413920”