3
Cap ur mig; jag menar, de bewärdade mig så wäl, att jag måste beskrifwa för dem hwad jag sett der. Ty wi, som reste dit, woro allena Herrar Supercargen, Kapten, Assistenterne, Skeppspredikanten och jag; bifogar alltså följande:
Kap. 2.
Twå dagar efter ankomsten i Bayfalso, begåfwo wi oss på resan till Cap. Man sade mig, att wi foro landwägen; men jag kan ännu intet annat finna än att det skedde sjöwägen; ty utom det att rägnskurar squalade uppöfwer oss, wältrades bränningar under oss, så höga, att de öfwerstego hjulen wid hwarje skritt. Jag satt på en ålderstigen stadig Rosinantes, och hade äfwen min Sancho Pansa wid sidan. Wågar jag just icke jemföra mig med den oförliknelige Riddaren Don Quichott, äger jag dock den hedern, att liksom de tappre Carolinerna ha spårat mig fram öfwer floder och haf. De andre Herrarne inpackades i en stor wagn, som war betäckt med ett stycke rödtjerad segelduk, och drogs af fem par ståtliga hornkampar; ty så swår war wägen, att hästar ej kunde brukas, och kuskar hade de hyrt från Blåkulla; åtminstone såg jag aldrig swartare bussar aftagne på gamla kyrkowäggar. De woro twå slafwar från Madagaskar. I denna rustning tågade man twå ewiga mil, stundom ned i bränningarne rundt omkring hafswikarne, stundom på sluttningen af skyhöga bergshällar. Wagnen som gick före mig, tog ibland så förfärliga stalp klippan utföre, att jag började drömma om wåra förfäders ättestupor. Jag misstänkte Herrarne wilja resa till Wallhall i
