4
stället för Cap; fann således mycket skäl deruti, att de tagit Präst med sig. Ty i händelse af en kullbytta från dessa branter, hade det aldrig kunnat bli fråga om förbinda, utan om begrafwa. Detta märkte man: fattade derföre det rådet, att förtro sig åt egna ben, och låta skjutsen gå före. Men detta lyckades icke heller. Wåre resande ärnade wandra en genstig, förwirrade sig, och stodo i hast omringade af watten. Hwad skulle man göra? Gå tillbaka war för långt; simma för kallt, rida för sankt.
Man satte sig ned att rådpläga. Saken war wigtig nog till att fordra en blandad Rätt: alltså inkallades äfwen de swarta. Desse woro denna gången slugare än de hwite. De ransakade djupet med sina långa bambupiskor, hukade ned på hälarne såsom markattor, och gåfwo med grimacer tillkänna, att man borde bestiga deras axlar. På det sättet drogo de den ena efter den andra öfwer träsket. Jag påminner mig aldrig i min lifstid ha skrattat mera, undantagandes då jag hörde Doctor W. wilja bewisa, att en Enka lagligen kunde komma i barnsäng fjorton månader efter mannens död. Ty det rann mig i hågen, att om en swensk bonde råkat se detta, skulle han gjort hundra kors för sig, och med darrande knän sagt, att hin håle drog af med oss lefwande.
Mot middagen anlände wi wåte och sönderskakade till skifteplatsen Muisenburg, hwarest wi funno mot oss Kompagniets nye Commissionär Herr Le Fevre, ett stycke bättre wagn, en dito sämre bagarewagn, samt sex hästar ifrån Cap. Oxarne sändes tillbaka. Man åt en bit och fortfor. Ännu ett haf att öfwerwada. Aldrig i min dag war jag wärre utkommen. Ett uppflöd ur Bayen hade skapat en sjö midt i wägen för oss. Öfwer
