5
måste man, änskönt alla regnbyar hwinte om öronen. Wagnen gick förut, och bärgade sig på sina höga hjul, ehuru de stackars hästarne knappt förmådde hålla hufwudet uppe; men jag arme syndare, som efterkom, måste sträcka mig längs efter ryggen på min Rosinant, och war mer än en gång i fara att spolas öfwer bord. Med betslet kunde jag omöjligen styra cours; ty såsom händerne hängde i hästluggen, måste jag föra det i munnen; hade följaktligen intet annat råd, än att wricka mig fram med mina begge akteråror, efter den pejling jag tog af wår föregående Caross, hwilken liksom Noa Ark flöt ofwan wattubrynet.
Men olyckan kommer aldrig allena. Medan jag sålunda, full af ångest betraktade himlens fönster öfwer mig och djupsens källor under mig, satt bagaren wid mjölsäcken, och underhöll målron på min bekostnad. Han såg huru jag i wåndan brassade min lekamen, än åt styrbol, än åt babol. Straxt war han rädd att strömmen skulle ta mig, och frågade om herrarne låtit försäkra mig i Amsterdam. När han blef warse regnskurarne squala längs utåt ryggraden, sade han suckande: Der Himmel schweitzt; och då han märkte någon wåg stöta mig på sidan, mente han, att jag såsom rättrogen Lutheran icke borde frukta, alldenstund man med en smula tro, så stor som ett senapskorn, kunde gå på hafwet, m. m. På detta sättet måste jag ligga, och med stillatigande höra ett bedröfligt echo ur wagnen af de andras löje. Men i ångsten war jag mer betänkt på bärgning än hämd; tordes ej heller för wåtwädrets skull komma mjölpåsen för nära. Det mins jag likwäl, att jag önskade honom hängd i swansen på min skjutshäst.
Det står icke i min planet att jag skall drunkna. Triumferande red jag ändteligen upp på andra
