6
stranden; men hade så när härmat Påfwen, hwilken förledet år, midt under sitt heliga intåg i Rom, kastades af hästen, oaktadt kyrkans wördige pelare, Herrar Cardinaler, stödde honom på sidorna. Ty min obelefwade Rosinant hade knappt stigit ur sjön, förr än han stallande och prustande begynte skaka wattnet af sig så erbarmeligen, att jag tog den ena öfwerhalningen efter den andra i sadeln; så mycket mer bekymrad, som han röjde all lust att tumla sig. Men wi samsades igen, och fortsatte resan. De återstående tre mil war wägen tämligen god. Men den omåttliga blötan hade gjort honom så hal, att jag ännu ej begriper huru mitt hufwud kan sitta på en obräckt nacke; ty min skinkmärr snafwade flere gånger omkull, dock utan att få mig med sig mer än en enda gång, då han satte sig som en Apa på akterdelen, och förorsakade mig en kullbytta baklänges.
Klockan fem om aftonen ankommo wi till staden Cap, hwars hwita hus och swarta tak presenterade sig på långt håll såsom en kringspridd stor fårahjord, betande wid foten af Taffelberget. Wi bodde alla hos förenämde Herr Le Fevre. Jag säger om denna resan, som Dahlin om pepparen: aldrig förgäter jag den.
Kap. 3.
Må ej läsas af dem som wilja skratta.
En half time efter wår ankomst begrofs Vice Regenten i Cap. Likfärden war stor. Före gick Milicen med fällde Pikar och behörig sorgmusik. Efter kommo Prestafwerne och Wapendragaren. Der-
