15
ting gammalt. Omgifwen af ett bedröfligt enahanda, känner man sig tom och ledsnar. Den som söker något mer än äta och dricka, trifwes här icke länge. Magra umgängesämnen, ställda i en utnött hwardagston, eller inskränkta inom en plågsam squallerkrets, sätta en främmande ur stånd att börja en galant och artig conversation. Holländarnes språklåda är alltför fattig. Besöker jag Myn Heer, så heter det både i dag och i morgon, rök en pipa, drick ett glas. Dristar jag mig fram till Mefrouwe, en förlamad stolprydnad, som med händerna i kors hwilar ett par obrukade ben öfwer ett fyrfat, (ty lättjan är alltid frusen,) så gnäller hon ett ewinnerligt Koppje The, Myn Heer! och när jag tager honom emot, räcker hon mig en smula flinthårdt Candisocker, litet som hennes ögnasten, hwilken jag efter hennes eget sparsamma exempel af höflighet måste bruka både till denna koppen och tre efterföljande. Bjuder hon mig Caffe, så är det lika så slätt som hennes The. Säger jag henne ett wackert ord, swarar hon med en platthet, eller ropar efter en spott-back. Har jag en snygg dosa, eller någon annan artig nipp, begär hon med en osmaklig tilltagsenhet att få se honom, smilar med ett par lystna ögon, wänder honom emellan fingrarne, och önskar äga en dylik; kan och ofta stoppa den i kjortelsäcken och skratta, liksom hennes nådiga grimacer skulle wara mig en tillräcklig ersättning. Med ett ord: Fruarne äro det odrägligaste jag såg på Cap; höll mig derföre hälst i manswrån, hwarest jag åtminstone kunde dölja mitt missnöjda ansigte uti en molnstod af dammande knasterrök.
Utan att wara belefwad, är Holländaren ganska kruserlig. Med pipan i munnen och en hatt på sig, som mindre synes betäcka än uppsluka hans
