17
Kap. 6.
Afhandling om Skönheter.
Nyhetens behagligheter äro tjusande. Neptuni ynglingar, som lång tid omwältat på watturiket, komma i land, och mena sig finna en ängel i hwar kjortel. Huru många o! och ack! blefwo icke framsuckade på dessa stränder wid wår ankomst! Jag tycker mig ännu höra echo deraf från de medlidande bergsklyftorna. Stackars gossar, de behöfde icke se mer än skuggan af en quinnolekamen för att bli förtjuste, och jag skulle beklaga dem, om jag ej wisste, att de med samma lätthet kunna kallna, som anfyra.
Capska flickor äro täcka, dock inga Gudinnor. De ha den förmån framför andra, att de alldrig brännmärkas af kopporna; ty dessa komma här icke, om icke någon gång öfwerbragta med främmande skepp. Ett af de Danska hade på det sättet för tio år tillbaka, minskat stadens folknummer på 2000 lif. Men smittan har alldrig kunnat spridas till landet, hwarest de wid sådana tillfällen bortflytta. Med Europeisk uppfostran och mera omgänge med den stora hyfsade werlden, skulle de kunna bli fullkomliga fruntimmer; men äro nu i brist deraf föga annat än snutfagra landsdåckor. De ha en blommande färg. Denne är dock merendels så litet waraktig, att de som woro wackra i fjol, äro fula i år. Uppdragna till att göra intet, råa och utan werld, bli de släta matmödrar, och döttrarne efter dem lika så. Jämförelsen med wåra, besynnerligen upp i Swerige, skulle alltför mycket beskugga deras målning.
