19
Hit räknar jag hwar enda Mö,
Som bor ibland de Capska bergen;
De äga intet mer än färgen,
Och den försmälter liksom snö.
För en gång kunna de gå an,
Men jag will ock må wäl i längden;
Lär alltså ej i denna ängden
Bli någon hustrus man.
Kap. 7.
Om den Musikaliska Mamsellen.
Utom dygden är ingen ting, som mera kläder de sköna, än Musiken. Denna wetenskap borde i mitt tycke wara deras egen. Den syslosätter himlens änglar: hwarföre ock icke jordens? Naturen synes ha bygt dem dertill. För hwad ändamål ha de sina små wiga fingrar, tillika med en böjelig och tjusande röst, utan för att drilla en Herdesång wid Claveret? Med en finare hud än manslägtet, äga de ock finare känslor, äro mer i stånd att taga mot intryck af det öma, det läckra och behagliga. Hela deras kroppsbyggnad är musikalisk. Betrakta den wälwäxta Clorinda: Hwad är det icke för ett behagligt accord i hennes person. Från hjessan allt neder till det lilla lekande fotabjället, finner ni ej annat än sammanstämmelse. Ett par eldiga ögon, som täckt accordera med sina begge smalpenslade hwalfbågar; en rund panna, fullkomligen passande till hennes fylliga kinder; en leende rosenläpp, en nätt haka, en hals, ett bröst, en hand - - - Alltihop, det ena efter det andra, wisar er den alldrasötaste likstämmighet. Hela gestalten är en lefwande Concert. Piporna i ett Orgelwerk och
