20
strängarne på Violen, stämma icke bättre tillhopa. Ho ser då icke, att naturen ämnat de sköna till musikanter? Claveret, Lutan, Flöjten böra lyda dem. Bassongen, Trumman och Trumpeten äro för det starkare mankönet.
Hwad förmåner skulle derifrån ej tillflyta den yppigare werlden? Huru många mindre artiga tidsfördrif undwikas? Jocosa, den yrhättan, skalar staden ikring: antingen leker hon bort sin mans egendom på Baler och Bållhus, eller squallrar hon äran af sina grannsystrar i snicksnackande quällmöten. Den stilla Sapho deremot, ofredar ingen, utom sina tangenter. Med ett hjerta, lika så muntert, som hennes musik, äger hon glädjen, utan att söka den på andras trösklar; och när ni hör henne ensam, eller i en samling af utwalda wänner, twinga ur Clavesinen allt det älskwärda, som är i henne sjelf, skulle ni tycka Er se en ängel i menniskjohamn.
Orpheus kunde röra stenar. Med Lutan tamde han Tigrar och Cerberer. Huru mången ung Sapho har icke en Cerberus i sin egen Man? Trumpen, twär och stampande, kommer han hem om aftonen. Hon möter honom med ett leende öga; det rör honom intet. Hon klämmer en klagande ton ur Lutsträngen; det hjelper; isen upplenas. Hans grymma panna mister den ena fåran efter den andra; och innan hon hinner afklädas, har hon förwandlat sin tiger till det aldraspakaste lam. Lustig som ett Allegro, stiger han i säng. Den ärbara Sapho följer honom, och fäster sparlakanen ihop med en knappnål.
Dessa betraktelser gör jag till åminnelse af en angenäm afton, som wi hade hos min Herr Hemmy i Cap. Hans döttrar woro snälla Kapellmästarinnor; i synnerhet öfwerträffade den äldsta. De
