21
hade hört att wår Supercarg skulle wara stor musikus, och längtade täfla med honom. Han kom och bar glädjen med sig på fingerändarne. Första försöket skedde på ett litet täckt Orgelwerk. Flickorna öppnade leken och tillryckte sig allas förundran. Sedermera förbundo de wår förbemälte Herr Supercarg att sätta sig, och tänkte öfwerraska honom med deras krångligaste notpapper; men skalkstycket lyckades dem icke. Så mycket de wunno på honom med ett par bruna täckare ögon, så mycket förlorade de denne gången på wiga fingrar. Detta tillstodo de sjelfwa, ehuru han bemödade sig att intala dem motsatsen. Dernäst flyttades musiken till Clavesinen, hwarest man likaledes täflade om företrädet. Mellanåt hördes en klingande harpa ur förstugugången. Jag wille se den David, som knäpte så angenäma toner. Jag kom, och håren reste sig på min peruk, så stygg såg han ut. Det war en swartlurfwig Virtuos från blåkulla, en Bataviaslaf, som icke wisade mig något hwitt, mera än twå dussin grinande tänder. Flickorna hade ställt honom der, likasom i försåt för wåra lystrande öron. Denne älskwärda busen bragtes in att accompagnera den älsta Mamsellen, och det blef en förträffelig Concert; ty hon sjöng tillika. Alldrig såg jag mera glädje på min Kaptens ansigte. Han tyckte nästan mer om den swarte Musikanten, än jag om den hwita. Det kan ock ingen neka, att han war en snäll satan. Till att å ena sidan betrakta denne buse, med tio beckswarte ramar klämma ur strängarne de alldrasötaste samljud, stundom i ett kullrande forte, stundom i ett bortdånande piano; och å andra se Fruntimret flyga tangenterna kring, slå en täck drill med munnen, och förlängan med fingren, samt rulla långsamt ett par ögon, hwilka uttryckte allt det öma som war i
