4
Kap. 2.
Om Klippans behagligheter.
Vina bibant homines, animalia cetera fontes. Ovid.
Om morgonen d. 8 December (innan ännu den waksamme Mäster N..... uti grannskapet börjat med sina Gesäller hamra ottesången på kopparpannorna,) hade jag besök af Compagniets Waktmästare. Han kom, förande sina ben rätt waktmästerligen, och berättade winden wore god, man måste till sjöss. — Wäl, Fader Waktmästare, skall så ske. — Jag gäspade någre gånger och kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjertängslan, afsked utaf mitt ensamma ungkarlsläger. Hwilken förmån, att wid dylika tillfällen ej oroas av en gnällande hustru.
Utanför porten råkade jag en swärm Ostindiske wänner, som fått samma ordres.
Wi strax med långa steg åt Stibergs wägen haste,
Fast högar utaf smuts på halfwa benen stå.
Åt staden då och då en sorgsen blick wi kaste:
Men ack! dit klubban will, dit måste wiggen gå.
Salopper, Kappor, hjertans ungar,
Susanna, Cloris och Lisbeth!
Farwäl, aj, aj, farwäl! hwart helst oss wågen gungar,
Skall ni i wåra bröst besitta all er rätt.
En slängkyss wi till slut åt edra hyddor sände.
Wår trohet råda skall till werldens andra ände,
Åtminstone till Cap - - -
Ändteligen hade wi nu hunnit wada oss igenom Masthugget, och fingo den kära Klippan i ögnasigte. Wi woro ännu i öfwerläggning, om man icke
