6
klotet i en klotrund pudding. Men hwad duger fasta landet, om det inte wattnas af hafwet? En hel insjö med punsch sattes jemte jordklotet, och här och der såg man en ström af röda hafwet inflyta i glasen. War himmelen mulen ute, så herskade solsken på allas ansigten inne. Hade skilsmessan från Götheborg lemnat några melankoliska skrynklor på wåra pannor, så wisste Carnegie hemligheten att utplåna dem. Kort sagt:
Här sista fyrken gick: på bordet buros fram,
De korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlawulne skålar;
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i slägt, i wän, i flicka:
Man glömmer allt, så när som dricka.
Bouteljer spricka,
Brödren nicka,
Sjunga, hicka,
Fullt till pricka.
Filebom, bom, bom, Pitehäja.
Men med allt detta woro wi alle ganska nycktra och om man gick något illa, så härrörde det af den wingelwanan som sjömän ej kunna annat än ådraga sig på ett skepp, hwarest de måste gå mycket ojemnt för slingringens skull. Nej, nej, Ostindiefarare äro icke det wärsta folket heller. Fråga på wärdshus och i jungfruburar, så skall Ni få höra de ha godt beröm om sig.
Wårt Finland, så wäl som det andra skeppet Prins Gustaf, hade emellertid ankrat wid Elfsborg; dock utan skott; (ty man hade för mycken höflighet för sillen, att kunna wisa någon för Kommendanten). Wi gjorde oss derföre icke bråttom. Wår wärd undfägnade oss till slut på aftonen, med samma förnöjda uppsyn som en krämare i Grenna säl-
