7
jer en fjerding rutten strömming åt en bondkäring, för twå styfwer stycket. Och sedermera för att icke äfwentyra wåra ben, satte han oss om bord med sitt eget fartyg.
Kap. 3.
Om ett besynnerligt slags Skeppsråttor.
- - - nascetur ridiculus mus. Horat.
Här blefwo nu skeppen liggande under fästningen hela fjorton dygn, i förwäntan af god wind. War det hett om öronen 1720, när Tordensköldska flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så war det nu så mycket kallare. Julfrosten i det stora stillastående Finland under Nordpolen, kunde wäl alldrig wara starkare, än den nu war på wårt flytande. Utan pälsar och bränwinskaggar hade det warit ute med oss. Bälgwantar gjorde oss god tjenst. Det war en ömkan, att se Matroserne wid relingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skinnpälsen, och mellanåt slänga ett par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med samma mine ungefär som en hungrig Reinekefuchs tittar på ett halft dussin feta gäss, dem han icke kan räcka.
Ändteligen Juldagen om aftonen begynte den efterlängtade winden blåsa upp. Enligt befäl, anställdes en sträng jagt efter Skeppsråttor, i anledning af ett inritadt missbruk bland besättningen, att undansticka wissa saker i skeppet, wederbörande owetterligen, hwilka på sjön ligga Compagniet till last. Här handlas likwäl icke om fyrfota råttor; ty de höra under kattens lagsaga; utan om twåbenta. Man fann tre eller fyra, men till wår
