Sida:Min son på galejan.pdf/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

63

Jag frågade honom dernäst, hwarföre han gått ur Swerige? Hwarpå han axlade sig och sade: man måste söka sin fördel. Här kunde han månatligen draga sin lön, drifwa en liten handel apart, underhålla Mätresser, m. m. Jag fann således hos honom, hwad man finner hos alla landtlöpare: de blanda begreppen om frihet och sjelfswåld tilsammans. Hembygden får bära skulden till det, hwartill lätja eller liderlighet är wållande. De skryta om wälmåga på främmande ställen der de wistas, medan deras swultna käkar wittna om hunger och elände. Hundradetals af dem löpa omkring i London och Amsterdam, prisande deras utländska frihet, som i sjelfwa werket består endast deruti, att de kunna som Kavaljerer förstöra på ett liderligt hus om söndagen hwad de wunnit om weckan. GranlåtsKonstnärer woro fordom de endaste som wantrifdes hos oss, och det war mycket billigt, alldenstund wi behöfwe mer eftertrakta det nödwändiga än det artiga. Jag öfwertygade min Herr Korporal, så godt jag förmådde, att frihet i sitt rätta förstånd finnes antingen i Swerige, eller ock ingenstädes.

Men det föder ju intet sin man, föll han in. Här bad jag honom betrakta flere wåra stormagade Prostar, köttdigre BruksPatroner, wissa frodiga Skattebönder. Lägg desse, sade jag, tillika med feta Näringsidkare på den ena wågen, och proppa den andra full med Holländske Ostmånglare, storskräflande Skeppare, ölstinne Wärdshusmän, tobaksrullar, pipor och all ting, ända till Själhandlare och SpelhusMatronor, så skall Ni finna hwilken faslig underwigt det är på Er sida. Swenskarne äro ej så lätte som deras transportsedlar. Snillet bergar sig, idogheten föder sig wäl, lätjan allena swälter; och om penningen eller nådiga befordringar