68
Prinsessor, när de hade en luktflaska eller annan artig nipp att offra på dem.
När man läser Indiska statswälfningar, och finner allestädes, så wäl i Asien som Afrika, stora talrika folkslag träla i Europeiska bojor, underkufwade dels genom blodiga wapen, dels genom en barbarisk slafhandel, så synes mig man äger tillräcklig upplysning i Noe spådam öfwer sine tre söner och deras efterkommande: ”Gud skall utbreda Japhet, han skall bo i Sems hyddor, och Canaan wara hans träl.” Detta är ju till pricka uppfylldt, så snar wi medgifwe att den förstnämda nedslagit sine pålar i Europa, medan de andre twenne sönerne besutit Asien och Afrika.
Europeerne tillrycka sig min förundran, när jag ser dem med en hand full folk kasta wäldiga Throner öfwerända; men när jag deremot betraktar alla de blodiga barbarier som sölat deras eröfringar, inledes jag nästan att tänka med Rousseau, att hyfsade wettenskaper kunna göra ett folkslag mägtigare, men ingalunda bättre. Håren resa sig på hufwudet när jag läser, att en swärm smutsige Matroser genombryta Förstars Palatser, och trampa krönta hjessar under fötterna.
En olycklig Konung af Madura, på ålderdomen jagad ur sitt Fädernes Rike, flyktar på en liten båt, med det käraste han hade, Gemåler och barn, till sin Swåger, regerande Försten på Borneo; men som en Skeppare från Batavia skickas honom på spåren, så köper han sig hos en Engelsk Ostindiefarare, som låg till ankars på redden, beskydd, med en hop Juveler och ädla stenar, hwilka han tar ur öronen på sina Fruntimmer, och föres om bord. Holländske Skepparen konstlar och hotar. Hwad händer? Den olyckliga Monarken utlämnas med hela sin gråtande familj, smides i
