Sida:Min son på galejan.pdf/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

69

bojor och släpas tillbaka, för att straffas som upprorsman, derföre, att han dristat sig förswara sina undersåtares frihet och lif mot en ströfwande swärm, som girigheten låckat öfwer från Europa. Detta skedde år 17 - - Hwad synes eder? Månne wåre upplyste tider ha förbättradt menniskohjertat? — Jag wet ej, hwilken har största skammen, den som tog honom, eller den som utlemnade honom?

Kap. 4.

Hwaruti lär komma ett eller annat ord om Galanterier.

Quisquis amat ranam, ranam putat esse Dianam.

Öns naturlige inbyggare äro större delen små till wäxten, men starke och muntre. Deras färg är brunblackig. Quinnfolken, så många jag såg, synas i det närmaste komma öfwerens med den förr beskrifna Fru Korporalskan; munnen bred och utstående, håren lika som ögonen beckswarta, näsan platt, och tänderna sirapsröda af Betelrötter, som de tugga beständigt. Huden smörja de med Cocosolja, så att den är helt glänsande.

Emedlertid kunna de wara Gudinnor i ögonen på en Javanisk yngling. En af wåra skönheter skulle förmodeligen göra lifa så liten lycka här, som en af deras i Swerige. Wi måle wåra djeflar swarta. Afrikanernes äro hwita. Så mångahanda är tycket. Wanan gör allt drägligt, ex. gr. Korporalen och hans ljufliga slafwinna.

Om en suckande Galant på Java skulle utbrista i klagan öfwer sin grymma Herdinna i månskenet, så tycker jag mig se hur han skulle rulla sig i stoftet, beswärja naturen, och framsnyfta sin förtwiflade kärlek, ungefär på detta sätt: