70
Tig, Buby, tig! och låt mig ensam gråta;
Håll, Papegoj! din röst mig fåfängt rör,
När Thirsa dig ej mera sällskap gör.
Du nattens bloss, som skimrar kring det wåta,
Hwi lyser du, när Thirsa döljer sig?
Kläd dig i måln, om du vill hugna mig.
Hwad sorl jag hör! Ack, ruska tråden sagta,
Förmätne wind! ack, skäms att spela här,
När jag har sorg, och Thirsa borta är.
⁎
Här war jag wan med henne jorden wakta.
Här satt min wän, som morgonrådnan skön,
Och quad om tro och ömma kärleksrön.
Dess fina hud med Cocossaft lackerad,
Liksom kristal mot solen strålar slog,
Hwars starka glans i blinken mig betog.
Dess täcka mun med Betelrot blomerad,
Sin like ej bland Javas döttrar fann.
Dess minsta tand Sinoberns rödhet hann.
Dess breda läpp så krum fom Astrilds båga,
War äkta brun, och bar en näsa opp,
Hvars rumda kluns war alla Herdars hopp.
Men hwad war det emot den Gudalåga,
Som lyste opp dess swarta ögonpar,
Liksom när blixt ur midnattsmålnen far:
Knappt himlens hwalf så stolta irrbloss äger.
Den tordönseld, som deras åskor sändt,
Här i mitt bröst en ewig mordbrand tändt.
⁎
Hur tomt är nu det täcka gröna läger,
Der fordom jag meb min Herdinna låg,
Och alt dess pragt från topp till tå besåg.
Dess sköna bröst allt ned till medjan hängde,
Likt mogna drufvor på sin stam,
Att kyssa dem jag ofta stal mig fram:
