71
Men full af skalk hon dem på skuldran slängde,
Och log förnöjd åt mitt bedragna hopp.
Jag mins ibland, när jag min matta kropp
Wid denna flod på mjuka gräset sänkte,
Af hennes mer, än solens strålar, warm,
Hur ömt hon kom och slöt mig i sin arm.
Än hon en dryck af flodens nectar skänkte,
Den jag förtjust ur hennes göpen drack;
Än i min mun en Betelsbuss hon stack,
Som tuggad war af hennes purpurtänder.
Ack sälla tid! hwi är du icke mer?
Hur kommer till, att jag ej Thirsa ser?
Ack, swälg mig, haf — En annan Thirsa har.
O qual! dock nej - - hon aldrig nedrig war.
Men hon är grym; tre gånger werldens öga
Ur böljan trädt och åter delat sig,
Sen Thirsa sist besökte mig.
Tre gånger mörker täckt det höga;
Tre gånger jordens folk en ljuflig hwila njöt;
Sen sömnen sist mitt matta öga slöt.
Tre nätters dagg är spädd på mina tårar;
Ack, Thirsa! säg, rörs du af ingen ting?
Du känner ej hwad ömma hjertan sårar.
Barbar! wälan — Du skall få fägna dig;
Jag går att häng-häng-hänga mig.
Naturalier, samlade på Java.
Ludimus innocuis verbis. Mart.Korporalens kärälskeliga Dulcinea borde billigen inrymmas i mitt moraliska djurkabinett. Men huru skall jag förwara henne? Till att inpacka henne i smör, som en skinka, vore mig för kostsamt, och att bärga henne i en flaska spiritus vini, är
