9
Uti mitt Swenska blod helt sorgsna känslor ila;
Jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
Hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.
Farwäl, min Fosterjord, Gustafwers dyra moder,
Du land, som prunka kan med Carlars ärestoder.
O, gamla Swenska bygd! Din mistning smärtar mig,
Och hjertat saknar fröjd, när ögat saknar dig.
De begge Swenska skeppen plöjde nu Kattegat. Neptunus i sitt majestätiska åkdon, med sin stora treudd och sina lekande Tritoner omkring sig, paraderar mindre på wattenytan, än wåre fulltacklade seglare. Finland, likt en gammal stormagad Tuna-Prost, som icke brådskas efter något fetare fårahus, waggar sig öfwer wågen med en warsam och högwördig gång. Prins Gustaf deremot, rullade snabbare fram, och war oss andra dagen ur sigte.
Kap. 5.
Hwarjehanda, ganska tjenligt att läsas af dem, som behöfwa kräkas. Devis har jag ingen denna gången, om ej min wälborne Läsare behagar hålla till godo följande:
- - - - Procumbit humi bos. Virg.
Fy så ynglingarne skämma ut sig! Redan så fulle, att de vomera. - - Ja så, förlåt mig! är det sjösjuka, som grasserar så - - så - - Jag tog det för helt annat. - -
Får jag låf att beskrifwa min arme vomerande nästa? Rullningen hade redan skakat ballasten loss
