10
i wåra nykomna sjömän. Jag förgäter alldrig huru många små lustiga sorgspel detta förorsakade inom bord. Min mage war alltför ärbar, till att följa exemplet; desshellre skrattar jag åt de andres.
De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck, och utsprutade deras elände längs efter sidan. Men de swagare måste bärja deras upproriska tarmkäx i wederbörande kojor. I den ena wrån låg en kullbytterad Kadett, med kindbenen utspände, såsom twänne säckpipor; i den andra satt en frusen Jungman, med en pyts emellan benen, lefwererande med full hals hela sin ärtranzon tillbaka. En stackare hade ställt sig wid relingen twärs emot wind, så att halfwa hans dosis stadnade honom på skinnpälsen. Wår arme Kocksmat nedkom från däcket med ett stycke kött, och ärnade sig till kabysan; men hade den olyckan att i brådskan snafwa öfwer ända i slipprigheten, hwaröfwer han swor erbarmeligen och önskade träpluggar i halsen på allt hwad som war otätt.
Ett ännu bedröfligare äfwentyr hände wår ärbare Hönswaktare: han satt i sin menlösa stillhet på en kista, till att dricka Compagniets thewatten, owetande att en sjösjukling låg uppöfwer honom i hängmattan. Med mycken begärelse förde han den kära stenskålen till sina torstiga läppar; men råkade intet bättre ut, än att den andre i det samma gjorde en framstörtning, och besprutade det ena med det andra, till och med hans filtmössa, så att strömmarne fluto honom i femton bugter öfwer ansigtet, hwilka alla liksom efter öfwerenskommelse stötte tillsammans i hans begge mungipor. Wår olycklige Hönekung kände den wederwärdiga smaken, och begynte kräkas likså hjertligen som de andre. Han wille swärja; men det blef intet annat än
