2
I, denne skogens barn! ewärdelige Ekar!
Hwars ålderstegne stam mot tidens wälde står,
När hela slägter dö, när annat allt förwekar;
Hwi har jag, icke Edra år?
På det jag kunnat se den store Stenbocks under
Och räkna Cronstedts åskedunder,
Hwars grufweliga blixt, här, uti denna skog,
En trolös grannes magt med skräck till jorden slog.
Odödelige trän! den Skånska bygdens ära;
Ack! lyftes aldrig yr mot Eder helga rot!
Om desse hjeltars hwärf, till trots för glömskans bot,
Er hundra-åra topp skall ewigt wittne bära;
När Skalders otacksamma slägt
Med lapris ämnen brydd wid deras grafhög tiger,
Och när det weka folk, som denna ålder kläckt,
På deras dyra stoft förutan wördnad stiger.
O hwilken blygd för oss! den käcke Cronstedt dör,
Och ingen Maros hand på hjeltesträngen rör!
Och du! den siste gren af gamka kämpestammen!
Hwars skugga lyser mer än många wåra ljus,
Du, som med äran stod, der Dansken wek med skammen,
O, Stenbock! äfwen du, förstucken i ditt grus,
Som andra usla lif får ligga obesungen.
Jag tänker på ditt slut och på den store Kungen,
Som grymma händer fällde ned,
För att fä herrska fritt uti en snöplig fred —
I, englar! weten mina tårar,
Hwar gång min sorgsna själ wid detta ämnet står.
Ack, himmel, fins en Swensk, som detta fall ej sårar,
Så wis mig endast hwar han går.
Jag skall den bofwens namn för werldens ögon hänga,
Ett mål för allmän hån och sky —
