Stank af tobak och af tjära;
Krus är ej nationens fel.
Utan quickhet, smak och ljus,
Nögde med Dukatens heder,
Le de högt åt vett och seder,
Wid en pipa och et krus.
Liksom fiskar, strand från strand,
Plaska de kring sina diken,
När som folk i andra Riken
Trifwas alldrabäst i land.
Den som sjelf icke är oxe, kan icke annat än stöta sig öfwer Holländarnes hemseder. Jag talar endast om de arme Holländare eller Folkhopen; ty den wackra werlden har enahanda seder i Stockholm, i Paris och Amsterdam. Men hwar skall man söka nationers caracterer, utan hos allmogen. Och denne är i Holland ganska plump och framfusen.
Deremot, hwad sjelfwa landet beträffar, måste man säga som Hollberg:
Jordens kreds er gord af Gud;
Men de Nederländer,
Deres jordplett danet ud
Ha med egne händer.
Tellurem fecere Dii, sua littora Belgæ.
Nu är här upparbetadt, allt är fullgort. Och det på ett ställe af jordklotet, som naturen tyckes ämnat att bli ett obrukbart kärr. En Swensk Patriot kan intet annat än ängslas, när han ser de trånga Holländska måssarne innehålla dubbelt så många wälmående menniskor, som det stora widlyftiga Swerige.
Man reser här lindrigt nog, i deras bequämliga dragskutor, ser på begge sidor om canalerne
