17
Jag skrifwer, att jag föll, kom Björkman[1] hjelp mig opp.
Aj, aj, jag tog et knäfwels hopp.
Hwad felas? — aj en storm! — se hyttan står på ända:
Pulpeter, böcker, glas med mig på näsan wända.
Uti mitt lilla hus ett Babel målas af.
Mitt bläck kring mina tio fingrar,
I femton swarta floder slingrar,
Der alla mina rim bedröfligt gå i quaf.
Fort, Björkman, luckan till, så sjön från gluggen frusar.
Förskräckt och kall och wåt jag ur min hytta rusar.
Ur wägen Skepps-Secter! aj, aj, det bär på sned.
Wi asa begge twå på ändan bort i led.
Bewars, skrek wår Secter, så skutan börjar skaka!
Och for så samma wäg med samma skjuts tillbaka.
Twå ben förmå ej mer, att bära rätt en kropp.
Jag ändtlig kröp på däck, på alla fyra opp.
Kapten ur en basun här ropar: bärja, bärja;
Matroser storma kring på däck, i want och rår,
De skrika och de dra, de slinta kull och swärja.
Som piska hwarje stump kring deras öron slår.
I tacklen skott på skott af sletna segel höras.
Och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.
Hwar wåg, som wältrar fram, tycks öpna oss en graf.
Än kastas wi åt skyn, än hotas wi med quaf.
Wår uppsyn luften lik förkunnar skräck och fasa.
De grymma wädrens barn från alla werldens rum
Kring djupets wilda rymd med bistra läten rasa,
Och spruta himmels högt ett snöhwitt bubbelskum.
Ett swart förfärligt måln, en faslig natt oss tyder.
Wårt skepp i swallen wräkt ej rodret mera lyder,
- ↑ Författarens då warande Dräng.
