18
Wår bjelke under oss ger swigt med långa brak,
Och Finland wältras nu för wind och wåg, som wrak.
Denne här beskrefne storm förfölgde oss hela 24 timmar, och war så mycket wådligare, som han bar gerad åt Skottlands klippor tillbaka. Stormbönen lästes om aftonen på wåra knän och ordres utdelades att intet öga skulle slutas den natten. Timmermännen stodo städse färdige att lyfta yxan mot masterne. Stängerna hotade hwart ögonblick att falla oss öfwer hufwudet, och man hade möda nog till att hålla sig fast på stället.
Följande middagen lindrades wädret något litet, men endast för att hämta nya krafter. Elementerna tycktes ha sammanswurit sig emot oss. Hela sex weckors tid ansågo wi en måttlig storm för en lycka; så wane woro wi wid de hårda. Skulle man hålla dagbok öfwer denna wår oerhörda kryssning fram och tillbaka, kunde den intet annat än bli så här: — Måndagen storm. — Tisdagen storm. — Onsdagen dito. — Torsdagen dito o s. w. hela weckan igenom, ända till medlet af Februarii, då windarne likwäl, ehuru mindre wåldsamme, ännu fortforo att blåsa oss midt i stäfwen. Det war wårt öde, att öfwerrumplas här på dessa höjder af alla naturens förskräckelser. Då hafwet förfölgde oss med stormar och starka strömsättningar, war himmelen hotande öfwer wåra hufwuden, med blodröda norrsken och stumma ljungeldar, till förtigande af långa, mörka och frostiga winternätter. Att beskrifwa det allt, skulle wara ewigt. Men en Orcan (handen darrar ännu af förskräckelse), en Orcan, som wi hade den 24 Jan., lämnade alltför djupa intryck i skeppet och i wåra hjertan, till att kunna förgätas.
