20
Quot veniunt fluctus, ruere atque irrumpere montes.
Den instundande mörka natten ökte wår fasa. Wi balancerade oss till bordet; fingo litet i magen och mycket på kläderna. Man skulle sagt, att de stekta hönsen wi hade för oss, woro lefwande ty de wille hwart ögonblik flyga från lofwart i lä. Man befallte sig i den Högstes händer med den wanliga Stormbönen, och lämnade Skutan åt wind och wåg, förbidandes i tysthet utgången häraf.
Klockan slår 10 — ur wägen, ur wägen! — En störtsjö , en dödsförskräckelig buse, så hög ungefär, som Otrillan, och så bred som Hisingen, rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofantligt ankar inpå däck, krossade reling och röst, släpade öfwer bord med sig spirorna, jullen och slupen, oaktadt deras dubbla surrningar; rasade akter ut, kastande öfwer ända allt hwad honom förekom, släckte lamporna wid kompasserne, och spolade en hel klunga Matroser, som packat sig ihopa uti Rundhusgången, ända bort till Halfmånan. Wår waksamme gråhårige Kapten, samm sjelf fram och tillbaka på däcket, och utom en wälsignad tågstump, som lyckligen föll honom i händerna, hade wårt Finland och Fru Ekeberg warit ett par bedröfwade enkor. Andre och fjerde Styrmännen, Doctorn med flere, som suto wid bordet, under sundäck, kullbytterade hufwudstupa öfwer detsamma, baklänges bort i lä, hwarest de, mellan bänkar och Matroser summo flere minuter af och an, menandes sig redan wara uti hafsbotten. Hwad, utom wår Herres not, hade kunnat bärga desse fiskar? synnerligen som sjön hade utslagit luckorna på den
