21
sidan de flöto. Hwar och en kan tänka huru mycket som war ofwan watten, när Supercargen, Assistenterne och jag, uti Rundhuset wadade upp till smalbenet i det wåta. Mellan däck, trappan utföre, nedrusade sjön med en fart, som icke kan liknas utan wid Trollhättans, krossade dörren på Skeppsskrifwarhyttan och lemnade efter sig en liten insjö i hwar wrå. Redan twå timmarne efteråt, när jag kom ner i min lilla studerstuga, befunnos sängkläderna ett skeppund tyngre än wanligt; Schenbergs stora Lexicon flöt på golfwet som en mudderpråm, efter seglade mina begge röda tofflor, liksom ett par sillbåtar, och det som wärre war, min arma perukask war med i farwattnet, hade tagit läck och förderfwade hela laddningen. Ack! hwarföre lät jag icke försäkran i Hamburg?
Händelsen är för alfwarsam, att med leende mun berätta, kunde man säga. - - Wäl, jag medger det. Men ho wet icke, att faran fägnar, när hon är öfwerstånden. Utom dess i en så allmän förwirring, på ett skepp, som hyser 150 personer om bord, kunna wäl intet annat, än några löjeliga uppträden blandas med de sorgliga. Här ligger en stackare med en afbruten pipa i handen, och wäntar sitt slut. Der ser jag en annan med stopet för munnen, rulla hals öfwer hufwud bort åt andra sidan. Den tredje läser. Den fjerde letar efter sin mössa. Den ene gråter öfwer sin krossade arm; den andre öfwer sin krossade punschbål. Någre rida relingarne mellan på en soffa, och de öfrige simma, som stora råckor, hela däcket rundt omkring.
Emellertid war det ingen, som icke trodde sig segla åt bottnen. Ty medan skeppet war under watten, tog det i synnerhet tre förskräckliga puffar, icke annorlunda än det skulle stött på en klippa,
