23
Trojanerne som efter Grekernes aftåg med nöje betraktade de fält hwarest deras hjeltar stupat under fiendens klingor, gingo wi nu med fägnad på wår walplats, upphämtade mössor, wantar och peruker, hwilka wår aftågade wåte fiende lämnat efter sig. Änskönt rodret var skadadt, och remningar befunnes här och der i däcket, kunde vi dock icke annat än glädjas öfver vår egen bergning.
Söndagen derpå hölls en tacksägelsepredikan öfver Texten: Jesus sof i skeppet, då det stormade, Math. 8. Och kort därefter gjordes et hederligt sammanskott åt en enka med 3:ne små barn, efter en Matros, som i detta hårda wädret hade blifvit kastad ifrån Fockmasten neder i sjön.
Kap. 10.
Olikt alla de föregående.
Föregående hotande och långwariga motgång hade förlängt wåra ansigten till en god del. De woro lika luften, twära och kulna. Emellertid kunde man intet annat än se Guds finger, besynnerligen i denna sista händelsen. Stora ofantliga tyngder, häftade med dubbla linor, kastades öfver bord, och af 50 personer, som gingo löse och ledige på däcket, saknades dock ingen. Det war ju ett synbart underwerk. Denna föreställning uppryckte min själ till det Höga Wäsendet, som byggt himlen till thron och jorden till fotapall. Jag lät min angenäma känsla flyta fram i följande så kallade sexfota verser. Min skaldmö må ju ock en gång göra mig en förnuftig tjenst.
