Sida:Min son på galejan.pdf/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

26

Kap. 12.

Som förtjenar att läsas, efter det är så kort

Navita de ventis, de tauris narrat arator. N. N.

Stränge Herrar regera icke länge, plär man säga. Wi hoppades nu att de wästlige stormarne, som i denna sista tycks förenat sin styrka, skulle med densamma upphöra; men förgäfwes. Windarne, som i sin natur äro ostadige, woro nu till wår olycka alltför beständige. Hade wi någon gång wädret med oss i luften, så hade wi de förrädiske strömmarne mot oss i wattnet. Wåre älste sjömän tillstodo sig alldrig warit så illa utkomne. Underliga saker hända fuller på det djupa; men att ett så wäl utrustadt och wisligen regeradt skepp, som wårt Finland, blir tillbakaföst nästan ur Spanska sjön ända bort till Norrige, lärer wara bland de händelser, som tilldraga sig en gång hwart tusende år.

Emellertid anmärkte jag, att ingen ting är så ondt, att det ju har en smula godt med sig. Desse stormar förskaffade folket mången hjertstyrkande extra-Lasse. Ty så snart owädren hwinte i tacklen, klingade bränwinsklockan på däcket. Af deras glada uppsyn kunde man lätteligen döma, att de förres förfärlige bastoner förskräckte dem mindre, än den senares ljufliga discantstämma fägnade dem.

Den som ser Ostindiefarare de första 14 dagar efter hemkosten, tar dem gerna för oregerlige båckar. Ty så länge hemkomstölet warar, får mången röd kappa stiga i rännsten för en raglande nankinströja; och jag mins sjelf huru många