33
Den gråbaggen wi finge till wägwisare war en lång reslig Jätte, med en näsa som skulle rekommendera en friare hos de Fruntimmer som förstå sig på proportionen, hwilken likwäl ofta bedrager. Den stod ut lik en båge, och intog åtminstone en tredjedel af hela ansigtet. Pipan som efterträdde tuggbussarne uti hans begge mungipor, hant icke passera denna näsans spets, utan syntes gjord till ett rökaltar för henne. Hon bar ock alla märken af luftstrecket, rödfrusen och härdad, lik hans öfrige lemmar. Mannen war rask, och kommenderade rodret med en trygghet, som röjde att han kände hwar sten i farwattnet. Klockan 4 om aftonen hade han bragt oss in i Swinörssund, hwarest nu wårt utmattade Finland ankrade, sedan det blifwit likt ett Fruntimmer som under en lustresa på wattnet iråkat en storm, tappat handskarne, förlorat kornetter, fått sönderrifna manchetter, och hinner ändteligen med utslagna hår och tårar i ögonen den räddande stranden.
Dyrbara Norrige! förtrycktes så wäl som bedragares yttersta gömhål! Huru skall jag kunna beskrifwa dig? Jemförelsen med det ängsliga djupet gjorde dig till ett paradis i wåra ögon. Dina nakna berg förwandlade sig till lustgårdar: dina fiskarekojor blefwo palats, och dina paltiga döttrar undersköna Prinsessor. Sjön hade uträttat detsamma på oss, som Romaner på Riddaren af Mancha: Hans inbillning skapade Krogar till Konungaslott och Wäderquarnar till Resar. När han omfamnade den smutsiga Maritona, trodde han sig hålla i armarne en änglaskön Prinsessa, hwilkens fina kläder luktade idel Ambra och kostbara rökelser. Samma lyckliga förtjusning intog wår landlöpande ungdom nu.
