35
teligen den skutne måste bita i gräset under ett slag af skyttens bössestock. Hans pennor fick jag till att skrifwa detta Kapitel med; och wår fintlige fjerde Styrman har sedan af begge hans fötter låtit göra sig ett par ståtliga ljusstakar. Eftermiddagarne bestormade man bondstugorna. Ehwart wi kommo blef ett gästebud. Tösorna rycktes från spinråcken upp till slängpolskor, och hulpo oss med mycken willighet att skaka skörbjuggen ur lederna. Hwar och en fick se en Dame de ses pensées. Här lektes gömme, här skiftades makar, här trallades: Adam hade sju söner, m. m. Dock föregingo inga felaktigheter, ty wår Skepps-Pastor war med, och hotade oss med offentelig kyrkopligt.
Får jag låf att beskrifwa wåra Norrska Gudinnor? Cui bono? kunde man inkasta. Men, min gunstige Läsare, fall mig icke i talet med denna ledsamma frågan: alltför få af mina Kapitel uthärda dermed, och hwilken oräknelig swärm folianter skulle icke wräkas ur wåra boksamlingar, om man mätte dem med denna måttstock? Oroa mig derföre icke med ert cui bono: jag ber en gång för alla.
Så stigen då hit; mina skönheter, lilla Gunilla, stora Gunilla, Märtha, Åsele, Agnil. Jag skall som kortast afmåla er.
Lilla Gunilla war wårt alles ögon lita till dig; en snutfager brunögd unge, med swarta extremiteter, nio quarter hög och jemntjock, åtminstone så länge wi woro der. Skulle hon efteråt utwidgas på något ställe, ware sak hennes. Stora Gunilla war en femtonpundig köttunna på twå ben, hwilka uppburos af ett par fötter, som tycktes uppsluka tiljan hon gick på. Den som wille jaga på spår, kunde alldrig missledas; ty hwar hennes fot sattes ned i snödrifworna tog den med
