37
mande majestätlig gång, och en fotsid kattunsråck, omgifwen af Socknens wackraste Jungfrur. Min märkande inbillning målade Dido och hennes Nymfer för mina ögon, och den kyliga gråstensmuren bragte tanken mycket naturligen på hennes swalande gråtta. Wi Swenske ynglingar, som uppställt oss i rad på sidorna, pillade kruset fram ur bröstet och satte hakpåsen i god ordning, i hopp att njuta ett ögonkast af Swinörs ankommande Dido. I sjelfwa werket rullade hon ock ett par nådiga ögon åt wår kant, men wi hade swårt wid att dömma, hwem som wore den lycklige. Ty de sköto ej ditåt de pekade, såsom Hjeltinnan i den delen liknade förenämde Åsele. När Presten läste trodde jag att hennes blickar stodo åt himlen, men jag har uträknat sedermera, att det werkligen war mig hon såg på.
Hwad nu Brudparen angår, så war det första en ung Dräng, med en Jänta af samma ålder. Gossen steg fram med en triumferande uppsyn; men tösen hade en tår i ögonen, förmodligen af medömkan öfwer åskådarne, som gissade galit. Det andra paret syntes wara en enkling, och en tjuguårig flicka; men det tredje war alldeles olika. En uppstufwad ful käring, som hade hundraåriga fåror i pannan och redan räknat tio höstar sedan hon miste sista tanden, hwars långa skrumpna halls swigtade under ett darrande hufwud, hwars öfra kindben woro försedde med twenne knölar, hwilka stodo ut likasom ett par bastioner att betäcka hennes insjunkna ögon; en buse, med ett ord, som alldrig borde nalkas Kyrkogården utan för att samlas till sina Fäder, hade fått en adertonårig Dräng wid sidan, och skulle nu bindas med kärlekens band. När Presten upprepade dessa ord öfwer dem: Wexer till i barn och blomma, blef det ett all-
