41
men hade den harmen att deruti vara misstagen; ty då vi gått en stund, begynte den smälta och flöt sidan utföre, såsom det ej war annat, än ett islupit koplommon. Han hade handteradt det med wantar på händerna; kunde således icke strax märka bedrägeriet. Wi wandrade widare, och blefwo warse ett obekant sporr i snön: min skarpsynte följeslagare kallade på wåre skyttar och ropade, att här wore ett Älgstånd i nejden: de kommo och wi lupo strax alle tillsammans efter spårstreket; men till wår stora förundran förwandlade sig dessa älgfjät allt mer och mer till fruntimmers skor. Dock blef icke jagten wärre för det. Man klättrade berget uppföre och upptäckte en liten stuga omgifwen af några nakna trän, hwilka i förstone gjorde henne osynlig, liksom för att undanstjäla dess ensamme åboer för den spejande främlingens öga. Wår håg för naturalier lockade oss närmare. Men huru bestörte blefwo wi ej, då twå skygga nymfer, holmens endaste inwånare, med häpna skrik lupo till skogs wid wår blotta åsyn. Wi sågo på hwarannan, liksom för att utforska, hwilkens uppsyn kunde wara grym nog till att förorsaka sådan förskräckelse. Sectern skyllde på Assistentens bössor; denne åter lade hela felet på hans stora näsa. Emedlertid wille man ändtligen uppjaga flygtingarna. Wår Skeppspredikant, som war med i sällskapet, wann ändtligen så mycket förtroende genom sin swarta råck, att den ena kom tillbaka. Men systern rymde fälltet utan att en gång se sig om. Hon gaf oss litet mjölk, som wi begärte, men med så darrande hand, att wi lätteligen märkte hon fruktade något; lopp äfwen ifrån en tillbjuden Piaster med samma skygghet, som en Swensk Dräng ifrån wärfwarepenningen; talade ock ingenting. Wår Lots berättade sedermera, att det war ett par gamla Jungfrur, af
