42
hwilka den ena icke kunnat få och den andra ej welat ha Fästman, sedan hon blifwit beswiken i sin första kärlek. Twå eller tre gångor om året komma de till kyrkan; lefwa för öfrigt ensamma i deras lilla koja, hwilken slägtingarne byggt åt dem. En ko och några kryddsängar skaffa dem lifwets förnödenheter, och en hatad mansfot öfwersteg förmodeligen alldrig dessa Vestalers tröskel, förr än nu. När alltså mina naturforskningar icke lyckats bättre, måste jag göra ett knäfall för Hans Majestät af Örtriket, Hertig öfwer krokodiller och hafsfruar m. m. samt Herre till fyrfota djur, fjäderfä och insecter, wår store Riddare von Linnee, anhållande ödmjukast om befrielse från dessa steniga excursioner, både här och på andra ställen dit jag widare kan komma. Jag högaktar hans ojämförlige insigter och trampar ogerna ihjäl någon af hans små krypande wänner; men kröker ock nödigt min rygg efter dem, ty min lust är med menniskjors barn. Och så länge jag icke hatas af dessa, lär jag icke älska de andra. — Dessutom känner jag mig född mer att åtnjuta, än beundra naturen. — Jag tycker mer om en wälluktande blomma, än en besynnerlig, och om min förundran skall stadna wid någon wacker ros, måste hon wexa på en sextonårig flickas kind.
Emellertid will jag dock denna gången fägna honom med en liten insect, sådan som jag undfått densamma af Norriges Lotsar. Det är Kraken, eller den så kallade Krabbfisken, hwilken understundom säges besöka dessa watten. Han är icke stor; ty hufwud och stjert inberäknade, lär han ej wara längre än wårt Öland utanför Calmar. Alle Fiskare weta här att tala om honom. Han håller sig wid sjöbottnen, städse omringad af en oräknelig skara småfisk som tjena honom till föda, och
