43
födas af honom igen. Ty hans måltid, om jag mins rätt hwad Biskop Pontoppidan skrifwer[1], räcker intet mer än tre månader i sänder, och andra tre månader åtgå till att smälta maten. Under denna tid närer han hela Armeer af smärre fiskar med sina ofanteliga excrementer. För den orsaken uppleta landets Fiskare genom lodning hans lägerställe, och idka der med bästa fördel deras handtering. Efter hand höjer han sig mer och mer, och så snart han nalkas wattenbrynen på tio eller tolf famnar, är det hög tid för båtarne att flytta sig ur grannskapet; ty i det samma rusar han upp, lik en flytande Ö, sprutar trollhätteströmar fram ur sina förfärliga näsbåror, och slår omkring sig, så att wattnet i stora utwidgande rundlar yrar hela milen ikring. Månne denne icke är Jobs Lewiatan? Han wore ju artig att ha, allenast Herrar Naturälskare behagade först tinga husrum åt honom.
Kap. 18.
Företal till den gunstige Läsaren.
Således har mitt bläckhorn redan ynglat sjutton ungar, alla älskwärda bytingar. Nu är det åter drägtigt, förmodeligen med den siste af denna kullen. Tänk, min Läsare, deras tokroliga uppsyn har så behagat mig, att jag fullt och fast beslutit erkänna dem för lagliga. I början hade jag ärnat förskicka dem såsom oägtingar långt undan din ärbara åsyn. Men jag har sedermera lystrat till naturens röst. Mitt ömma fadershjerta tillåter mig icke denna hårda medfart emot egna barn.
- ↑ I Norriges Natural-Historia.
