46
le jag göra utaf min, om man förböde mig bläcka bort honom?
Det jag skrifwer är werkliga händelser. Ty huru wågar jag ljuga, när 150 ögonwittnen dageligen kunna stå upp och beslå mig? Poetiska sjelfswåldet kan wäl insmyga en eller annan falsk wara i mina rim; men min prosa är alldeles pålitelig.
Lärd är jag icke. Önskar ej heller, att de Latinske skyltar jag uthängt öfwer ingången till hwarje Kapitel, måtte derföre anses. Dock gör jag mig en heder af att bruka dem; fast ock en nymodig liten Herr Puderparnass wille säga: de lukta af Skolan. Ty jag är icke lik en del förnäme handtwerkare, hwilka skämmas för att ha deras ämbetsmärken hängande öfwer porten, sedan de börjat, med en blå kapprock öfwer förskinnet rådpläga om statens bästa wid ett kanstöparbord.
Ostindiska Resebeskrifningar ha wi till öfwerflöd: hwi skulle jag trampa spåren efter hundra? Nej, jag skall öppna mig en egen wäg. Jag will wara ny, och såsom ett prof deraf slutar jag denna boken med det hwarmed andre skulle börjat: jag menar med Företal till den gunstige Läsaren.
Tok jag skrifwit hit intill,
Tok lär äfwen efterfölja.
Ty ho kan sin skalk fördölja,
När han utur hjertat will?
Skriften liknar sin Skribent;
Wädren lik, dem han beskrifwer,
Han sin egen målning gifwer,
När han sätter slikt i pränt.
