54
en droppa win, naturen till trots, kan framlåcka rosor, der annars inga andra finnas. —
Wackra rosor! sådana kallar jag bränwinsrunor. Men efter ni ändtligen will ha purpur på deras ansigten, behöfwer ni bara framtoasta edra Skottska artigheter. - - - Ty hwilken flicka skulle icke rodna wid sådana grofheter?
Hwarföre så rodna? — Jag har sett dem le deråt. — Och jag är i stånd att nämna både Fruar och Mamseller, som toastat för mig, t. e. — Inga exempel, slyngel! Sanningen kan sägas wid alla andra tillfällen; men när det rör ett Fruntimmers heder, förtjenar minsta andedrägt deraf ett par örfilar. — Örfilar? — Ja rätt örfilar. — Å wet hut. Den och den skall — Håll! akta Punschbålen — Far i hufwudet på dig. — Se der ligger hela glasbruket. — Ha, ha, ha, wacker marknad. —
Hwilken har rätt, min Läsare? Böra ej dessa dryckesdueller straffas lika med dem, som ske på klingan? Jag har sett en toastande hjelte kunna sluka 20 till 30 glas, utan att hwila mellan någotdera: och detta skall wara flickan till heder. Hwem är mera ursinnig, en sådan eller Don Quichot, som fastar fyra dygn under bar himmel, för sin Dulcinea de Toboso. Ack! om jag wore Celinde, och min Damon sålunda bestormande sin hälsa under mitt namn; jag bedyrar han skulle ej åtnjuta en enda nådig blick, förr än alla 20 glasen runnit tillbaka ur hans ögon i upprigtiga bättringstårar. För min del skall jag ej wända igen, att smäda på detta bruket, så länge det finner någon förswarare, åtminstone skall det ej äga frid här på skeppet.
