55
Kap. 4.
Början till en härlig Naturalsamling.
Åtskillige slag, så wäl af flygande, som simmande slägter, woro här i öfwerflöd att anmärka. Men hwi skulle jag beskrifwa det som icke duger att äta? Bondens ladugård är i min tanka den wackraste Naturaliekammare. Ty hwilken gagnar mer, Oxen eller Krokodilen, Fåret eller Tigern? Tårarne stodo mig i ögonen, då jag i djurhuset wid Versailles såg en slukande skara af Lejon, Björnar och Strutsar underhållas på Konungens bekostnad, medan hundra fattige lupo efter allmosor på gatan i Paris. Och det förtretade mig i London, att jag mer kunde beundra en mängd uppstoppade sällsamheter på Brittiska Museum, än den närande oxhären, som dageligen föstes mina fönster förbi till slagtarhuset. Ty då jag föreställde mig, huru denne mättade en million hungrige magar, medan de förre endast fägnade några nyfikna ögon, synes mig, att jag otacksamt hade försyndat mig på sjelfwa naturen, i det jag nogare betraktat det sällsamma, än det nyttiga.
De lärde resa på Ostindien för att samla Naturalier; de sluge till att förtjena penningar. Men jag, som är hwarken det ena eller det andra, reser allena för kroppens uppehälle. Önskar jag mig en raritet-samling, så är det Bondens. En ladugård full med kor, får, hästar, swin, höns, m. m. den håller jag mödan wärd att lägga sig till.
Icke dess mindre (se huru lätt jag sadlar om - - - man kunde ta mig för Riksdagsman) Icke dess mindre tänker jag bygga mig ett litet Djur-
