59
Kap. 5.
Bihang till det föregående. Om Hafswargen.
Escarum horrenda vorago
Poscit quod Pontus, quod Terra, quod
educat aë.
Hwilket obäkligt skråf! en Haj tyngre än den wigtigaste Smålands-oxe. Med möda kunna trettio män hala honom in på däck. Hela min hytta är intet större än hans hiskliga swalg. Säkert war denne, Profetens hwalfisk. Sådane tankar stormade mig in i hufwudet, då jag första gången såg denne hafsbusen. Björnen är mindre ohygglig i skogen, än Hajen i sjön. Den wi nu hade fångat, höll sex alnar i längden, och tjockleken war nästan samma. Han syntes kunna sluka en Dragon hel, ty gapet utgjorde en trejedel af kroppen. Fyra timmermän gingo på honom med yxor, och öppnade stora styckgluggar, både Babord och Styrbord, hwarutur bloden strömmade däcket rundt om i långa otäcka krokar. Åtskillige mindre ha wi sedan tagit; men ej råkat dennes make.
Hajen är det glupskaste rofdjur i watturiket. Han håller sig akter i kölwattnet, och anammar allt hwad som kastas öfwer bord, afsomnade höns, sjelfdöda swin, liflösa koplommon, oxräntor, fårbogar, widbyxor, m. m. Hwarföre Holländaren ock kallar honom Struntfräter. Men i synnerhet skall han göra sig en god måltid, när någon menniska passerar relingen. Hans ankomst, säga wåre Matroser, betyder, att någon skall dö i skeppet; han går och wäntar på kristet kött, mena de:
