60
äro alltså hans bittraste fiender, och sätta med nöje deras egen fläskranzon på kroken, för att ta honom. Lyckas det dem, (hwilket sällan slår felt, ty han är så snål, att han löper efter låckmaten, oaktadt han flere gånger blödt för jernet), då kappa de stjert och fenor från honom, snöpa stackarn, och wälta honom sedan tillbaka i sjön, hwarest han slingrar såsom en stormslagen Algier-Galeja utan åror och styre. Stundom surra de ett gammalt båtsfat ellet dylikt fast wid honom, skrattande hjerteligen åt hans fruktlösa bemödande till att dyka. Engelska Sjömän sträcka hämnden ännu längre: de handtera Hajar efter jus talionis, och äta upp dem igen, när de få någre.
Jag har sett denne fisk lefwa, sedan han blifwit flådd. Huden upptorkad, brukas till raspar och filar. Gapet, som är beläget under hufwudet, har tre rader hwassa tänder, och den som råkar sticka foten dit, kan wara säker, att han får wandra sin werld igenom på träben, ty ingen rakknif biter bättre. Hajen lägger ock ingen råmm, såsom allmänna fiskar, utan ynglar på samma sätt som fyrfota djur. Wår Doktor behöllt hans hjerne, och wisade mig tillika ett hjertecken, som icke finnes i menniskonaturen, jag menar twå penes på en kropp.
Häraf kan man inhämta Hajens moraliska karakter. Hans roflurande lofwar akter om skeppet, wisa dess obarmhertiga lystnad efter Hafwerier. Råkade jag Dykeri-Fogdarne på Jutska sidan, skulle jag slå dem öfwer ansigtet med hans stjert och säga: ”Sandeligen, I Judske män, I äre kuns ugudelige Hajer.” Ty då de bedja Gud wälsigna deras stränder, mena de icke Torsk, Sill och Långor, utan stora riklastade skutor, hwilka de kun-
