61
na sköfla, under det täcka namnet af Kristelig bärgning. Dykareklockan är deras drägtigaste not.
På min återresa från London 1769 såg jag strandande på Scagern twå fartyg, en Rysk Örlogsman och en liten Handelsfararare. Prospecten af den sednare smärtade mig. Men när jag fäste ögat på den förre, rann det mig i minnet, hwad Diogenes sade, när han betraktade quinnan, som hängt sig i skogen.
Widare om Hajens karakter. — Hans förnyade anlopp på den utsatte kroken röja en otamd begärelse till wällust. Bloden frusar honom redan ur swalget, ändå skyr han icke faran. Järnet har redan rispat en djup fåra i gommen; likafullt kommer han tillbaka, och blir ändteligen ett olyckligt offer för sin glupskhet. Huru lik i den delen wåre wällustige lättingar. Känner ni den isterstinne Herr von Vielfrass, och hans Morbror Ölberg, med den stora kopparfärgade näsan? Hundra gångor har den enes mage plågats under bördan af öfwerflödiga måltider, och den andres hufwud lika så ofta swigtat för plågande nattrus. De äga en Hajnatur. Huru gick det med den stackars Corydon, en älskwärd yngling, som skulle bli föräldrarnes glädje. Han wille resa. Modrens tårar ledsagade hennes afskedskyss, och Fadren sade: Min Son, haf Gud för ögon! — Corydon kom till Cadix; for derifrån med swigtande brännmärken af en oförsigtig kättja; blef återställd; anlände i China; försyndade sig å nyo — Skall jag sägat? Corydon dog. — Corydon, en älskwärd yngling, som skulle bli föräldrarnes glädje, träffade döden i en hednisk famn, lik en täck blomma, hwilken rotstungen af en giftig Aspis, fallnar af, och förswinner midt i dess hoppfullaste morgonstund.
Uslingar! Ömkanswärde Hajbröder! Hwi ploc-
