64
kommer i faran, så se henne stint i synen; ty hon wördar en djerf uppsyn. Du är förlorad för all din tid, om du wänder ansigtet bort. Kung Carl, Gud fröjde hans själ! — (Här torkade Gubben sina ögon, — ) när han gick för oss i fält till att tukta sina fiender — (Här strök han sina knäfwelbårrar och såg grymt ut — ) så slagtade wi dem, såsom oxar — (Här åter log han rätt hjerteligen) — Minsta delen stupade i sjelfwa slaget. Nej, det skall du weta, min gosse, att största nederlaget alltid sker ibland de flygtande. Ju mera du löper undan, ju mera hänger dig döden på hälarne: derföre stå som en karl.
Denna hans erinran kom jag nu ihog, och föresatte mig att följa den samma. Stackars Gubbe! han mådde wäl, ända till 1742, då han läste i Post-Tidningen, att Ryssarne hade skutit Victoria med Swenska Kanoner i Helsingfors, hwaröfwer han fick slaget och dog.
Så snart jag såg krigsanstalterna börjas med alfwar, påminte jag mig fordne Fältherrars maner, att anspårra sina kämpar med något muntrande tal. För att i nödfall ej wara ett sådant förutan, gick jag ned och skref följande i största hast:
Opp, Finlands raska barn, låt modet icke falla,
När ära, frihet, lif, ert swärd ur slidan kalla.
Opp, dragom pansar på, och klädom oss i järn,
Till wåra kistors hägn och bränwinskaggars wärn.
Sku skälmar utan näpst oss nalkas på det djupa;
Förtära wår ranzon och allt wårt bränwin supa?
Sku wi, som slafwar dras till någon okänd Ö?
Från hembygd, flicka, wän? Nej låt oss hellre dö!
Jag ler åt tusen skott, jag ler åt tusen dödar,
Blott owäns blod med min på tummelplatsen flödar.
