65
Min ande i triumf skall fly ur mina sår
Om jag en röfwarsjäl i resesällskap får.
Betänk er Swenska börd. I dag, o folk! man finner,
Om fädrens tappra blod i barnens ådror rinner.
Slåss nu på gammalt wis, ej i wår nya smak,
Tan rispan frammantill, men icke på er bak.
Som hjeltar, låtom oss den lömske kaparn möta,
Och i hans snåla blod en rättwis klinga blöta.
Tan muskedundrar fram! Konstaplar rusten er,
Att knalla detta pack till hafwets afgrund ner.
Lät hela luften rundt, kanoners åskor braka,
Att skräck må både dem och djupets bottnar skaka.
De djerfwe skifta rof, när feghet intet har,
Och den plär segren få, som först sin klinga drar.
Själen hoppade i mig öfwer de storwerk wi skulle göra. Säkert, tänkte jag, släpar denne skälmen någon bortröfwad skönhet med sig som suckar efter sin frihet. Ho wet, om ej det är en Afrikansk Prinsessa, hwilken i aftonens ensamma tystnad, antingen badat sig med sina lekande tärnor i någon stilla flod, eller sutit under en lummig palm wid den sakta sorlande sjöstranden, sorgsen öfwer sin älskades frånwaro, stundom blandande sina suckar med Turturdufwans klagande toner, stundom begärande medömkan af skogens härmande Echo. Jag meddelade wännerne min gissning, och wi hoppades alle få oss en Banise. Hwilken ära, sade wi till hwarannan, att rädda den lidande oskulden, höra en Prinsessa kalla oss sine beskyddare, och hennes knäfallande nymfer hålla oss för hjeltar, medan wi stoppe den ena röfwaren efter den andre in
