81
Eho som dristat dessa reta,
Har alla tider stått sig slätt.
Dernäst I, Hollands barn, I Hafwets djerfwe Söner,
Hwars werldsbekanta flagg en ewig framgång kröner,
Hwars Köpmän större land med siffror wunnit ha,
Än Alexander sjelf med wapen kunde ta.
Hör snälle Handelsmän, som dessa berg bebyggen,
Och Edert hwardags-öl af bara drufwor bryggen,
Ack rullen ned till oss twå tusen åmar win,
Samt hundra hästelass Citron och Apelsin.
I oss I finnen ej Fransoser utan pengar,
Ej buttre Engelsmän, ej snelle Danske Drängar,
Nej redelige Män, af Göthisk moderstam,
Som nu gått förste gång bland desse klyftor fram.
Geld, Myne Heeren, geld.
Se bara hwilken sympathie; knapt hade jag ordet ur munnen, förän wi hade Holländare om bord. — De Posthouder eller ortens Commendant, Herr Kirst, en född Saxare, besökte oss straxt, tillika med twå andre, och böd Herrarne till middag. — Man klädde sig och for i land, under 8 skott, nyttjande den nye slupen, som nyss blifwit färdig.
Kap. 13.
En hastig blink på Cap och Swerige tillika.
Nescio, qua natale solum dulcedine cunctos
Ducit et immemores non sinit esse sui.
Norriges utsigter woro bedröfliga. Denne Bayens lika så. Det förra föll mig ej underligt, ty
