»Tror du, han törs det då för pappa?» sade Svante.
»Om ingen ser det, så», svarade Olle.
I detsamma fingo pojkarna se Jan Erik, som kom ifrån skogen och gick nedåt sjön. Han slingrade till höger och vänster, och så stötte han emot ett trä. Då stannade han och försökte stå stadigt. Så spottade han och började träta på trä’t.
Svante skrattade till. Men Olle tystade på honom.
»Tyst, så får vi se, hvad han gör», sade Olle.
Jan Erik gick vidare, och pojkarna smögo sig efter honom. Hela tiden pratade han för sig själf, och de kunde höra, att han svor. Bäst det var, gick han på ett klädstreck, så att han fick det om halsen. Då stannade han igen och trätte ändå värre än förut. Men han tog inte bort strecket från halsen, utan han stod stilla, som om han varit hängd, började fumla i fickorna och tog fram en knif. Så skar han af strecket, så att alla de våta kläderna föllo på backen, och så gick han vidare igen.
Olle nöp Svante i armen, för att han inte skulle skratta igen, och så gingo pojkarna efter, tysta som råttor, för att inte Jan Erik skulle se dem.
Det såg ut, som om gubben blivit glad, när han skurit af klädstrecket. Ty då började han sjunga. Ingen kunde höra, hvad det var. Men sjöng gjorde han. Så stannade han och talade, om att han hade narrat någon, som ville göra honom illa, och så sjöng
