han igen. Som han började sjunga, gick han vidare utför backen, och nere vid stranden stannade han.
På en afsides plats, dit ingen mer än Jan Erik brukade gå, låg en liten brygga. Vid den bryggan låg en båt, som var Jan Eriks. Och alldeles bredvid båten var en buske.
Pojkarna hade många gånger sett, att när gubbben gick så där ostadigt på benen, så brukade han sätta sig där nere i båten. Det gjorde han nu också, och medan han vände ryggen mot land, smögo sig båda pojkarna bakom busken för att lura på Pudels fiende.
Gubben såg inte pojkarna, och när han kom ner i båten, så tog han en butelj ur fickan och drack en stor klunk. När han det hade gjort, såg han ännu gladare ut, än hvad han gjort, när han skar af klädstrecket. Han stoppade ner buteljen, fäktade med armarna och började prata.
Han talade, som om han hade fullt med folk omkring sig. En kallade han för kapten och en annan för styrman. Somliga gav han fula öknamn, och somliga sade han, att han tyckte om. Han var ute på långresa, sade han, och det var vackert väder. Båten gick för fulla segel, och han skulle visa, hvem som var kapten.
»Jag tror bestämt, han leker ångbåt», sade Svante.
»Hvad du är dum», sade Olle. »Han är ju full.»
»Jaså», sade Svante.
Men medan gubben satt där och pratade, måtte
