De kvinnliga arkitekterna borde emellertid ej
endast omdana rumsförhållandena och låta solens,
luftens och vattnets hälsokällor flöda inom hemmen.
De borde även förbinda sig med konstnärligt
utbildade kvinnliga dekorationsmålare, tapetserare, snidare,
med de artistiska dekorativa affärerna i utlandet,
liksom med våra egna stora affärer för konstnärligt
handarbete, på vilket område redan nu utmärkta
kvinnliga krafter verka.[1] Sålunda kunde hem uppstå, där
ett vackert helt skulle kosta mycket mindre än den
nuvarande smaklösa, osammanhängande lyxen. Även
där våningens blivande hyresgäster själva med sin
smak prägla alla anordningar, behöves det
kvinnliga arkitektibiträdet för att övervaka att utförandet
ej förfuskas genom husvärdars och hantverkares
godtycke.
Skönheten är sitt eget ändamål. Men på samma gång den fyller sin säregna uppgift, ingriper den djupare än vi nu ens ana i vår fysiska och psykiska hälsa. Samma individ mår verkligen bättre i ett rum med harmoniska än skrikande färger; handlar rättare i en solfylld än i en solfattig bostad; tänker ädlare, när alla linjer äro ädla och får ett älskvärdare väsen, där vackra tapeter och prydnader möta ögat.
När kvinnorna en gång upphöra att passivt finna sig i den yttre omgivning, som ofta obildade män åt dem ordnat, då skola de på det allra väsentligaste sätt kunna höja den fysiska och psykiska livskänslan inom sig själva och hos sin familj, genom att förena det naturenliga, det ändamålsenliga och det sköna till ett oupplösligt helt i de hem, de åt sig eller åt andra skapa.
I sammanhang med de nyss antydda arbetsområdena bör det framhållas, att kvinnor visat sig kunna organisera och väl leda omfattande företag[2],
