som en uppmaning att spänna hästarna från den segrande kvinnorörelsens vagn och påyrka att triumfatorn skulle stiga ned i dammet och vända tillbaka den väg, han kommit.
Maningen innebar något annat, nämligen att kvinnosaken endast kan behålla sin livskraft genom att med sig införliva andra sanningar.
Man har bedömt mina uttalanden, som hade de blott gällt kvinnosaken i dag eller nästa år. De syftade dock längre. De ville betona att, sedan kvinnosakens vadan? blivit till fyllest besvarat, återstod ännu frågan om dess varthän? och att svaret på denna fråga är väsentlig för besvarandet av frågan huru? Eller med andra ord: att framgångslinjen måste bestämmas genom vad som göres till mål. Jag har velat väcka medvetandet om att det icke är nog att veta att en rörelse är satt i gång: vi måste även veta att denna rörelse förr eller senare leder till en vägskillnad, där vi stå inför ett ödesdigert val.
